På ett bord, en bild och några levande ljus.
Jag minns när jag som 8 åring gick i en radiostudio för första gången.
Jag minns när jag som 10 åring insåg styrkan och kraften som finns i en mikrofon.
Jag minns den totala fascinationen.
Hur gör man?
Hur får man kontroll på teknik, tanke, berättandet, orden.
Vad ska man säga, vad kan man säga, hur kommer man in i människors innersta, hur når man fram till den som lyssnar.
Det tog mig många år att förstå den enklaste sak men jag kunde aldrig sluta leta.
Vad var det med radio?
Var fanns essensen, styrkan och kraften.
Jag minns mitt första studiebesök hos Ekot och studio 15.
Minns första dagen när jag själv fick gå in genom entrén för att jobba.
Men framför allt minns jag allt jag hört.
Alla röster, alla bilder, alla berättelser.
Hur hårstrån rest sig från huden efter en väl avvägd paus.
Ni må tro att jag många gånger suttit bakom mixerbordet och undrat hur ni gör.
Hur ni gör för att kontrollera kraften.
Tempo, tonläge, ordval, ögon som lyfts, tankepauser, röstlägen som gör världen värdefull, begriplig och levande.
Ni är så många på mitt jobb som vet hur man gör.
Du Nils Horner, var en av dom.
Du behärskade det enkla som jag alltid försökt förstå.
Du kontrollerade kraften och du gjorde radio till vad det kan vara.
Det är ju därför det gör så ont, för med Nils Horner dog en del av orden, bilderna och en bit av den radio som jag älskat sen jag för första gången klev in i en radiostudio.
Ni som kan, sluta aldrig aldrig aldrig att berätta, sluta aldrig leta, sluta aldrig ge era bilder av en värld som inte alltid är så lätt att förstå.
Era bilder skapar ljus där det annars ofta bara finns mörker och oförståelse.
Tack för det du gett och det dina ord skapat.
Tack för att du fått mig att fortsätta älska radio.
